Jag har alltid varit lite före min tid

Såg i UNT idag att en kvinna stämplat sig själv som självbo. Mest för att folk inte skulle försöka para ihop henne med någon, bara för att hon var singel.

Och detta drar ju förstås tankarna tillbaka till mitt förra inlägg, om hur livet är tänkt, om tvåsamhet är att föredra osv.. Ni vet vad jag snackar om ;) (?)

Jag vet inte om det är jag som har för hårt inarbetade tankar om hur det ska vara, men jag kunde ändå inte låta bli att fundera över hur kvinnan var funtad. Bara för att hon inte känner något behov av en man i sitt liv, måste väl inte det betyda att hon tar avstånd från tvåsamheten?

Jag kan förstå henne, för civilståndet som ger mest status idag är väl ändå allt annat än singel? Och jag kan mycket väl sätta mig in i (eller åtminstone försöka) hur det känns att vara vuxen och ständigt bli påhoppad på grund av att man inte uppnått någon form av partnerskap. Men vore det inte lättare att helt enkelt förklara för folk att man inte aktivt söker en partner, utan är lycklig som det är?

Man kan se det på två sätt:

1. Kvinnan tar fram ett problem i ljuset, och belyser det genom att ta avstånd från det.

2. Hon gör en höna av en fjäder, och skapar nästan problemet själv genom att säga det.

Personligen ser jag det som fall 2. Jag tror nämligen att all form av kategorisering, klassificering osv. leder till mer och mer splittring människor emellan. Att stämpla sig själv (eller någon annan för den delen) som något är ju på något plan ett sätt att ta avstånd från något annat, ett slags nedvärdering. Oavsett om det gäller att gå från singel till självbo, eller något annat.

Exempel på kategorisering är bland annat olika hudfärger. Om man inte delat upp människor i svarta / vita (röda, gula, ...) skulle vi heller aldrig behövt mynta begreppet rasism.

Ett annat exempel är heterosexualitet / homosexualitet (trans, metro osv.). Vem sjutton kom på att vi skulle dela upp oss efter vilka vi är attraherade av?! Även jag kan dock se fördelen med att på förhand veta om det finns någon chans att mitt span kan vara intresserad av mig också.
Min historielärare berättade att way back, på de gamla grekernas tid, hade man inte denna typ av uppdelning, utan man såg människan som mer eller mindre sexuell (utan homo-, hetero-, trans osv...). Kanske vore det något att gå tillbaka till? Eller kanske inte?

Så till alla singlar/självbos/sambos/homosexuella/alla-möjliga-färger-på-huden-are:
Kan vi inte för en gångs skull, bara se oss som människor?

/Petro