Ett tungt beslut

Hej alla blodssystrar!

Det är Jennie här. Som ni nu fått reda på idag kommer jag tyvärr inte vara med på scen i uppsättningen. Jag vet inte hur mycket Maria sa, men jag vill i alla fall skicka en liten hälsning till er här på bloggen. Fast ses kommer vi göra, för jag kommer försöka hjälpa till med lite allt möjligt runt om. Och så är det ju teatern på tisdag.

Det här är inget beslut jag vill påstå att jag är stolt över.. Kortfattat så är det så att det var det här det var tvunget att bli. Jag hade beställt biljetter till Usa, de kunde inte ändras på och i valet mellan att betala tolv tusen för att flytta på datumet för hemfärd. Eller att strunta i resan helt, så min kära i Usa fick betala sextusen i onödan. Plus att jag inte får se honom på två och en halv månad. Eller att helt enkelt inte delta i föreställningen, få åka till min älskade men ändå kunna vara en del runt (Och också ha tid till skolan som är påväg neråt) så valde jag som ni vet det sistnämnda. Det är inget svartvitt beslut och jag ser mig såklart som en svikare, både mot er och mot mina egna drömmar. Men ibland så orkar inte psyket med, och det gör inte mitt just nu.

Som ni vet så flyttade jag från min hemkust hit för ett år sedan. Utan några som helst kopplingar till Uppsala så bestämde jag mig för att själv fara hit. Starta något här. Och så gjorde jag, och allt har gått bra. Jag fick, och bor nu, inneboende, skolan var bra. Dock var inte klassen den jag hoppats på men det vägdes upp av bra lärare och underbar stad. Plus att jag började måla och spela teater här. Jag bestämde mig helt enkelt för att stanna. Och så kom sommaren, och den man som jag både i smyg och öppet haft ögonen på i två års tid blev min. Äntligen, och jag har aldrig varit så här lycklig. Det var inte helt lätt med det att han är en av mina bästa vänners bror och en annan väns ex. Men här och nu älskar vi varandra, och det går inte att ändra på. Men därav blev resan tillbaka till öst som ni förstår inte lika lätt som förra hösten. Men vi vill inte ge upp det vi vill för att bli kvar på ett stället, med varandra. Vi tror att allt går att lösa. Han har lyckats komma upp på helger ganska ofta och jag har klarat mig. Men när han åkte till Usa blev livet genast lite mer jobbigt. Han jobbar där två gånger om året och jag visste att det skulle bli så här. Men aj vad mycket ondare det gör. Och för första gången så längtade jag hem, på riktigt. Mitt uppe i allt det här var jag, och han också, när han bad mig komma över. Han kunde betala biljetten. I en dröm att jag kunde klara teatern, och få åka på en pröjsad resa till Usa, till Markus, så sa jag ja. Och där stod jag, med betald resa och ett möte med Maria framför mig. Det var därför jag sa att jag var nervös i tisdags, det var jag. Och sedan så sa hon det jag nog redan visste, det här går inte Jennie. Vi kan inte få ihop föreställningen med dig borta, antingen flyttar du biljetten så du kommer hem tidigare, eller så kan du tyvärr inte vara med. Så hårt sa hon det naturligtvis inte. Hon förstod mycket väl när jag förklarat om allt, mellan mina snyftningar och hon ville såklart sagt att allt kunde fixa sig. Men så funkar det inte, och mina biljetter kan jag inte boka om. Så nu står vi här, utan Jennie i föreställningen. Men jag vet att det kommer ju gå underbart ändå! Alla är ju fantastiska. Och om någon av er som nu fått mina gamla roller vill veta något om något.. Så hör av er.

Jag känner i alla fall att jag är skyldig er en förklaring för saker och ting. Så där var den.

Men som sagt var, jag är fortfarande en blodssyster! Så vi ses.

Många varma kramar från Jennie.