Vart tog du vägen, flicka lilla?

Jag har svårt för det här med besatthet. Jag förstår mig inte på folk som avgudar kändisar de aldrig träffat. Jag respekterar dem men jag förstår det inte.

Personligen blir jag besatt av andra saker. Saker jag kan se och ta på. Typ ordning och reda. När det är fint runt omkring mig mår jag bra. Fast å andra sidan är mitt pedant-jag inte en besatthet. Snarare en strävan. För jag blir inte gråtfärdig av lycka när det är kliniskt rent. Jag blir mer... nöjd. En gosig känsla i magen mera.

Så återigen, jag förstår inte det här med besatthet. Kanske för att jag inte lyckats identifiera min ännu. Kanske för att jag inte har någon (peppar, peppar).

Vad är det jag har svårt för? När känslan av att tycka om något/någon övergår i en besatthet som får en att överge sig själv. Som får en att bete sig som ett våp. Kort sagt, jag hatar när kändisar/fenomen får unga tjejer (rätta mig om jag har fel, men jag har aldrig sett det här beteendet hos en kille) att tappa all sin självrespekt och slänga sig efter en fantasi.

Flickidol har blivit ett vedertaget begrepp. Har ni någonsin hört termen pojkidol? Inte jag i alla fall.

Så jag respekterar alla de flickor som håller på såhär, precis som jag försöker respektera alla människor. Men deras beteende respekterar jag inte. Helt enkelt för att jag inte förstår det. Om någon kunde förklara vad det är som gör att flickor skriker när Idoldeltagare är i närheten, eller varför de spenderar timmar på chattforum för att bli number one fan i någon lista någonstans, då kanske jag kunde respektera det. Men som det ser ut nu, gör jag det inte.

Kan någon förklara?
Petronella