Dels så kan pretentiösa jag känna mig galet kulturell och vuxen (och hånle i samklang med pensionärerna, åt skolklasserna som varken kan uppföra sig eller uppskatta god kultur), men framför allt kan man fokusera på pjäsen - vad som faktiskt sägs och händer på scenen.
Det är något alldeles speciellt alltså. Bidrar dessutom alldeles tokigt mycket till min strävan efter att bli så självständig och oberoende av andra som möjligt. (det fanns en tid när jag knappt ville gå och hämta mer mat i matsalen om ingen annan skulle gå samtidigt).
Okej, det övre var mer en parentes. Nu till det viktiga.
Jag rekommenderar starkt I lusthuset på Dramaten i Stockholm. (som sagt, 100 kr om man är under 26).
Inte bara för att tio av fjorton roller är kvinnor (för en gångs skull en pjäs där inte männen står i fokus, alternativt kvinnor ur ett manligt perspektiv. Den ni!), utan för att författaren Jane Bowles var en pionjär när hon levde som lam, lesbisk judinna som reste runt och hade alla möjliga affärer med folk och ofolk (?) - men aldrig slutade göra sin grej.
En riktig powerwoman, som i protest gifte sig med en homosexuell man men ändå fortsatte sitt promiskuösa liv, som ett enda stort fuck u till hela dåtidens etablissemang.
Så se den. Den är riktigt gripande. Marie Richardsson (helt galet hur kvinnan kan använda sin röst!), Tove Edfeldt och Kristina Törnqvist gör de större rollerna, och de klarar uppgiften galant.
En powerpjäs, skriven av en powerwoman - och framförd av ett helt gäng powerwomen. Som gjort för succé!
All for now
Petronella
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar