18-årskris

Tänker tillbaka på tiden då jag gick i åttan. Det var tre år sedan. Inte jättemycket, men ändå så enormt längesen. Inser också att folk i det här projektet går i åttan/nian nu. Inser vilken skillnad det är på er och mig när jag var så gammal. Jag stod väl typish upp för mig själv, men jag hade långt ifrån den självkänsla jag har idag. Ni verkar så himla mycket coolare!

Och jag säger bara oj, vilka fighter vi hade tjejer vs. killar i åttan. Min klass var så sjukt segregerad könsmässigt! (om man ens kan säga så?) Ångrar en del jag borde gjort i åttan. Typ haft något slags uppror mot mina föräldrar. Känns lite lame att komma med det nu när jag nästan är vuxen (HJÄLP!)

Tänk så åren går. Ja, ibland (alltid) blir jag rädd när jag inser att jag är nästan 20, som är halvvägs till 40, som är halvvägs till 80 då det inte är helt otänkbart att jag trillar av pinn. I så fall har jag levt en fjärdedel av mitt liv nu.

Smått ångestfylld, samtidigt förväntansfull (men mest ångestfylld) inför det faktum att jag har mindre än ett halvår kvar som barn. På papperet i alla fall.

Kanske dags att börja leva livet? Kanske redan har gjort det? Kanske bara känns som att jag står och stampar på samma plats? Kanske har jag bara för mycket hormoner i kroppen just nu?

Lord have mercy
Petronella