Jag kände mig dock, ack så pryd, när jag kom på mig själv med att bli otroligt generad, då skådespelarna struttade omkring spritt språngande nakna på scenen. De täcktes i och för sig delvis av löv, men både han och hon flashade hela härligheten flertalet gånger.
Det är vid sådana tillfällen jag tänker på hur jag är som skådespelare. Skulle jag kunna behålla karaktär, ståendes i bara mässingen? Skulle det inte bli, lite för privat?
I Blodssystrar skuttade ju jag omkring i bara underkläder respektive kroppsstrumpa only. Men det var liksom en annan sak. En illusion, man har fortfarande en kostym som hjälper en att behålla karaktär. Men ju mer man visar, desto mindre blir man ju beroende av kostymen som hjälpmedel att hålla sig till rollen. Då är det verkligen ens kropp utlånad till en karaktär. På gott och ont.
Klarar du det är du utan tvivel en superb skådespelare. Då spelar du bara med din kropp, och det är din egen prestation som räknas. Din karaktär bara råkar få exakt samma rynkor och ärr, samma skönhetsfläckar på samma ställen, som du själv.
Men något jag kände i den här pjäsen, kanske just för att jag blev så generad själv, var att nakenheten (som ju egentligen borde vara något så fundamentalt och naturligt) tog fokus från dialogen, och det som hände på scen. Jag kommer inte ihåg ett enda ord från den scenen.
Jag vet inte. Det känns som allmänt hyfs att behålla kläderna på, och inte slita av sig dem med 500 andra närvarande. Usch så snuskigt!
/Petronella
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar