Utveckling och insikter

För ett par år sedan trodde jag att alla såg ner på mig. Att alla nya människor trodde de var bättre än jag. Och jag föraktade dem för det. Det tog lång tid innan jag insåg att vi alla var lika osäkra, och att det i själva verket var jag som inte gav människor en chans. Vem vill bli kompis med den överpretentiösa tjejen som dissar alla som inte ligger på samma nivå som hon själv i alla lägen? Inte jag i alla fall. Jag var liksom fast i alla-tycker-att-jag-är-en-nörd-tänket. På vissa sätt var jag kanske det, men varför skulle det betyda att de såg ner på mig? Jag vet verkligen inte.

Ett synnerligen destruktivt tankesätt. Faktum är att det återkommer i vissa situationer fortfarande. När jag, i mitt undermetvetna, kastas tillbaka till högstadiet. Då blir jag den där osäkra, blyga, är-jag-verkligen-värd-något-tjejen.

Skillnaden är att jag har fått lite distans nu. Jag har kunnat formulera mitt tankesätt och sett det bisarra i det. Jag kan använda det som ett verktyg för att bryta negativa beteenden hos mig själv.

Det är så coolt på något sätt. Jag började 6:an på Gottsundaskolan som en liten flicka. Jag gick ut 9:an som ungdom (not a girl, not yet a woman, för att citera allas vår Britney). Nu går jag i trean, och upphör aldrig att förvånas över hur mycket jag hela tiden förändras och utvecklas. Jag har vid flertalet tillfällen i mitt liv tänkt att "nu har jag fattat, jag vet nu vad livet innebär". Ack, så motbevisad jag har blivit. Av mig själv. Av livet.

Sen 9:an har jag utvecklats så enormt mycket (till stor del tack vare Blodssystrar), faktiskt mer än jag någonsin kunnat ana. Jag är så glad för det. Så tacksam.

Det vore mer än löjligt överpretentiöst, narcisisstiskt och what's that word? att påstå att jag är klar nu. Jag har bara börjat. Någonstans vid horisonten kan jag ana den kvinna jag vill bli. Hon är ganska cool faktiskt.

Det här är livet, och jag är så glad att jag lever.




/Petronella