Det finns så mycket jag skulle vilja säga er. Samtidigt vill jag hellre lyssna. Hur man kan berätta om hela den här resan som jag har gjort med er? Hur kan berätta om den trevande starten där vi satt i ring på den svarta teatergolvet och runt omkring mig suckades, över trötta skoldagar, om att det var så mycket som hände på en gång, om att det gjorde ont i både själ och kropp. Men ni hade aldrig långt till ett fniss, ett skämt eller bara ett leende. Jag tror jag insåg då hur långt bort jag hade kommit ifrån min egen tonårstid. På nått vis läggs åren på utan att man riktig inser vikten av dem förrän man kommer ut i rymden. Inuti är jag fortfarande samma kaxiga 17-åringen som skulle förändra världen... Men under repetitionerna av pjäsen så var det som att vara ute i rymden, varken ni eller jag lät oss tyngas ner av den självbild som vi bär på varje dag. Som den där Marabou-reklamen, astronauten som äter på sin chokladkaka på månen. Så där var vi. Tänk annars hur svårt det var att göra visa scener och hur lyckade de blev!
Min svåraste scen är när jag som "pappa" bråkar bakom ryggen på "mitt barn" för att sedan stå kvar bakom scenen och höra Ellen sjunga "är det mitt fel, att de bråkar". Hur många gånger skrev jag inte de orden i min egen dagbok? Hur många dagbokssidor i världen finns det med just dessa ord?
Men det är inga offer som står på scenen, det är starka kvinnor som får mens och sjunger om det, som tar av sig kläderna och skriker att de har all världens rätt att gå nakna utan att behöva höra en enda j-a kommentar, som blir gravida och stöttar varandra. Det är att vara en blodsyster. Och jag kan bara önska att ni fortsätter att vara det hela livet, för egen skull, för andra medsystrar, för era barns skull. Så jag lämnar er med denna enkla men mycket kraftfulla önskan, sluta aldrig att växa. Tack vare er har jag växt ytterligare, inuti kommer jag alltid att vara den där kaxiga 17-åringen men förhoppningsvis lite smartare och snällare, som ni.
Kram på er alla mina astronauter!
Nanna
ps http://www.youtube.com/watch?v=krRp-OeI3Q4!
4 kommentarer:
Ååh nanna, det va jättefint skrivet.. Jag började gråta. Tack för den stora insatts du gör i vår teaterpjäs! Tack!/Sanna
Håller med sanna det var jätte fint skrivet och du är en av de få vuxna som jag har träffat och som är den där kaxiga 17-åriga tjejen fortfarande men jag älskar det och du gör en jätte bra insats i pjäsen!
//Simone
Vad fint skrivet! Tack för att du är med i projektet och peppar oss hela tiden och ger positiv energi! Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Det har varit väldigt roligt att jobba med dig hittills och jag hoppas det blir fler gånger vi spelar teater tillsammans!
Stor kram!
/Panni
Helt underbart, det var länge sedan jag var så peppad på livet som efter att ha läst detta. Allt jag vill göra nu är att koncentrera mig på att vara en god blodssyster till alla. Tack Nanna! :)
Skicka en kommentar